I dagarna har mina fötter burit mig alldeles särdeles fint, för de har tagit mig från Stáddájåhkå nio mil österut till landsvägen vid Kvikkjokk, där pappa väntade med gammelvolvon.
Inte en gång har de halkat på de snöiga stenarna eller snubbliga groparna som fjällen strött ut framför mig. Lajo är bästa sällskapet, och hon har också koll på att fötter som bär så bra måste få vila.
Så medan hon slickar tassarna låter jag min kropp vara stilla och tankarna spinna. Där inne kokar det av pepp efter att ha stugvärdat i fem veckor, och nu är jag sprickfärdig av idéer att förverkliga, stärkt av allt som jag har lärt mig i sommar.
Bubblande höst, nu kör vi!
Gud så härligt det ser ut.
Ja! Det är underbart. Ni borde pallra er upp och hälsa på nåt år, jag är alltid uppe efter midsommar för kalvmärkningar. Kanske när lillhjärtat blivit lite större? Du har en stående inbjudan närhelst.